Viikon mietelause

"Ei tule elo etsimättä, kala jalan kastamatta." - Suomalainen sananlasku -

torstai 17. marraskuuta 2016

MacBeth och jag

Kära läsare, rakkaat lukijat, Shakespeares MacBeth på Maxim-Teatern i Stockholm gav mig grund att blogga på svenska för första gången. Pardon, om jag inte skriver allt riktigt, men den här är en recension ur en udlänsk synvinkel. Teater är viktigare än de riktiga prepositionerna.

Kanske är jag lite galen men jag tyckte att det var en bra idé att flyga från Berlin till Stockholm om att kunna se MacBeth. Ett par dagar bara för mig själva, mammaresan sa min son och undrade att jag skulle stanna bara tre dagar. När har han blivit stor? Om att vara ärligt ville jag inte bara se MacBeth men också Mikael Persbrandt utanför rutan.

På Maxim doftar det teatriskt: Ett slags parfym typiskt för gamla hus där har spelats pjäser, av många människor, i många år. Mixturen ur trägolvet, sammetridån, strålkastarnas unkna lukt, kvinnornas eau de toilette (men ingen Chanel, något billigare). Lite damm, mycket scenskräck, mycket förväntning.

När man inte förstå alla ord tittar man automatiskt uppmärksamare på rörelser, mimik, masker och kulisser. Mann lyssnar, ser, förnimmer allt exakter. Vilken kraftfull uttrycksförmåga har Persbrandt - och inte bara han: det hela teamet spelar med full känslan, med brinnande hjärtat. De enkla svart-vita kostymerna och den knappa rekvisitan funkar jättebra och bygger en bro mellan Shakespeares och vår tid.

Regissören Stefan Larsson har gjort underbart gott arbete med sina skådespelare. Hans tolkning över themat är minimalistisk men rörande. Han har a sensible touch. Någonting som Brechts Verfremdungseffekt förekommer men annars, inte brechtiskt, kanske larssoniskt!?! Regissören respekterar den traditionella teatern men arbetar postmodernt och vågar sin egna återgivning.

Till exempel diskuterar häxorna om vilka ämnen kommer in i magiska suppen. En av dem förslår nånting som är för modernt (jag förstår inte vad men alla skrattar), passar inte. När allt blir för mycket för MacBeth är det dags för fika. Laxbröd, om jag ser riktigt, och kaffe ur thermosflaskan. Ett ögonblick, det har jag sett någon annanstans. Sista år i Berlin på Schlossplatzteater, en isländisk pjäs mellan tradition och avantgarde - men där stod kaffeflaskan i kylskåpet... Jo men, det smakar. Tillbaka hos MacBeth. Han vill flyga, vem vill inte det? Även jag flygade, för teaterns skull. Eller är det bara en uppenbarelse ur häxornas gryta? Hallusination? Jag tänker på Leonardos flygande maskiner. Nej, det är sant. På teatern är allt sant. Men så fina solglasögon hade Leonardo säkerligen inte.

macbeth_RU
Kungen med sin nya näsa



Jag ville skriva kort men jag måste nämna ändå yxan. Vad ville MacBeth göra med den? Kanske var det lite kalt i slottet och de behövde mer ved. Men jag tror att jag vet det bättre: utan yxan finns det ingen nordisk teater. Varken i Berlin eller i Stockholm. Basta.

Den finaste scen, så tycker jag, var när MacBeth såg demonen eller spöket (Banquo, säger man, men jag såg Duncan) som satt vid bordet. Försiktigt, du som sitter i publiken, stäng porten och skydda din aura, den här skådespelaren har styrkan att låta alla känslor (med vreden inräknade) komma ut som ett jordskalv. En eldkanon sköt sin elektriska boll genom mig. Det händer igen: teater förvandlar mig till en Hattifnatte. Även tillbaka i Berlin känner jag den starka påverkan.

Jaså, var det en bra idé? Ja, absolut. Tack Stockholm, tack Maxim, tack Shakespeare. Nu börjar ja spara pengar för min nästa teaterresa.

Ei kommentteja:

Lähetä kommentti